Rejäl formsvacka:)...

När livet kommer ikapp så gör man klokast i att stanna upp och reflektera.
Det har jag gjort i sommar...
De sista tio åren med allt som hänt har satt sina spår och både min kropp och själ sa stopp å belägg...
Prioritera vad som är viktigt, ta beslut utifrån det och framför allt se till att inte bli för trött.
När den fysiska och psykiska tröttheten tar över kan man inte fatta några bra beslut.
Å en sak till... gråt ut... det hjälper:)...
Och skratta... det hjälper:)...
Balans å åter balans...

Under dessa tio år så har jag suttit i ett framrusande tåg som har gått på ett räls beläget högst upp på den skarpa kanten till en sanddyn...

Det hela började med att min bror inte orkade med sitt liv...
Jag respekterar hans beslut utifrån hur dåligt han mådde, men det beslutet gröpte ett hål av sorg i mig.
Sen var min sambo med om en singelolycka med bil...
En liten men ack så djävulsk hjärnskada som tog sex år att stabilisera sig gröpte ännu ett hål i mig.
Å som lite grädde på moset så var min vän och kollega med om en väldigt jobbig separation...
Ja men vad berör det mig kan man väl tycka?
Det gör alltid ont i hjärtat att se en vän bli behandlad så fruktansvärt orättvist...
Så det blev ett till hål i mig...

Hur ser man ut med en massa hål i sig, hål som läcker ut allt som är du?...

Som det ser ut idag har jag börjat sakta men säkert att täta hålen med positiva saker...
Jag lyssnar på mina gränser...
Och när tåget börjar rusa så drar jag i handbromsen tills allt känns okido igen:)...

Livet är ju faktiskt underbart...
Bara man ger sig själv tid att lyssna, känna och leva det...

Kram på er...